Resandesläkter värmland: resande språk
Hur vet man om man är resande
Add a comment or suggest edits History Bengtsfors Västra station, var den nordliga slutstationen vid den smalspåriga järnvägen ULB—Uddevalla Lelångenbanan. Intill stationen den så kallade Järnvägsparken. I denna park fanns en tältplats som bland annat användes av olika resandesläkter. Tältplatsen låg vackert med utsikt över Dalslands kanal och sjön Bengtsbrohöljen. Den låg också bra till med järnvägskommunikationerna. Järnvägen gav direktkontakt med Uddevalla på samma linje. I Bäckefors kunde man byta tåg för resor mot Halden och vidare in i Norge samt till tåg mot Mellerud där det fanns anslutning till Bergslagernas järnväg mellan Göteborg och Värmland. Tälplatsen låg också alldeles intill Dalslands kanal och trafiken i detta 28 mil långa sjössystem som sträckte sig till Vänern i sydöst och in i Värmland och Norge i norr. Köpingen Bengtsfors och landvägarna gav också stor valfrihet för den fortsatta färden. Tältplatsen var åtminstone de sista åren en iordningställd övernattningsplats där övernattande fick betala en avgift för att stanna.
Resandesläkter värmland:
Resande med utflyktståg från Värmland.
Anlita oss Centrum för två nationella minoriteter Sverige ratificerade den 13 januari Europarådets ramkonvention för skydd av nationella minoriteter. Regering och riksdag har framhållit att de fem nationella minoriteternas nutida och historiska närvaro samt deras språk och kulturer behöver synliggöras i det svenska samhället, som en del av vårt gemensamma kulturarv i Sverige. Värmlands Museum började i augusti projektet Centrum för två Nationella Minoriteter. Projektet drevs med ekonomiskt stöd av Statens Kulturråd och Region Värmland. När projektet startade hade vi en idé om att undersöka möjligheten av att etablera ett centrum kring den sverigefinska minoriteten och resandefolket i Värmland. Vi utgick från vetskapen om den långa närvaron av skogsfinnar i Värmland, och deras koppling till sverigefinnarna som minoritet. Vi ville också lyfta resandefolkets historiska närvaro i Värmland. Bakgrunden var att kulturarv och kulturhistoria inte är särskilt uppmärksammat inom minoritetspolitiken.
Lindgren resande
Redaktör Håkan Skogsjö. Sveriges Släktforskarförbund. Årsboken inleds med några berättelser om passion, heder och skam på talet av Gunnar Ståhl. Som källa har författaren använt tre rättsfall ur Allbo häradsrätt i Småland. Det hela handlar om två herrar med vidlyftiga kärleksaffärer samt en bortrymd prästfru. Ge aldrig upp, uppmanar Lennart Parknäs i sin artikel. Förr eller senare finner man en försvunnen släktgren, det har även recensenten erfarit. Författaren berättar bland annat hur han fann amerikanska släktingar genom Frälsningsarméns Eftersökningsbyrå. Att forska i resandesläkter är inte lätt eftersom de resande oftast ända in på talet inte var kyrkoskrivna. I stället är man hänvisad till domböcker, fångrullor, passjournaler och landskansliernas protokoll. Detta har Bo Lindwall gjort då han utforskat släkten Faltin för vilken han redogör i en 50 sidor lång uppsats. Där förekommer en hel del intressanta uppgifter om släktens förgreningar i Värmland.
Resandefolket
Ny genetisk och genealogisk forskning visar påtagliga inslag både av romsk härstamning och av äldre nordiska släktlinjer bland de flesta nordiska resandesläkter. Forskningen bygger på dna-analyser, vilket påvisar att de romska grupperna inledningsvis levde för sig själva, men efter talets mitt skedde en uppblandning med den övriga majoritetsbefolkningen i Sverige. Släktforskare har även kunnat bevisa att de som omnämns som "tartarer" och "zigenare" i äldre dokument från och talet är besläktade med nu levande människor från resandesläkter. Under senare delen av talet blev de nyanlända romerna benämnda " zigenare " medan det äldre resandefolket blev kallade "tattare" av gemene man. Förr hade de aldrig varit här. I Sverige har benämningen tattare kommit att nästan uteslutande gälla de romer, som efter hand slagit sig ned i landet. Kelderash-romerna sysslade förr i tiden med kopparförtenning. Adam Heymowski , som förespråkade ett icke etniskt ursprung bland de resande, tog upp de svenskklingande namnen som en indikation på ett svenskt ursprung, men tittar man på finskromska släkter är det samma namnskick som resandefolkets förr i tiden.